Vila i frid

Jag har vetat att det här inlägget skulle skrivas långt innan jag började blogga. För att vara exakt så har jag vetat om det sedan söndagen den 11 mars, sen ungefär 21.30 på kvällen. Det var då som Saras pappa ringde mig. Med en gång som jag förstod att det var han, förstod jag att något hänt, han skulle aldrig ringa mig annars. Med grötig röst, som lät avlägsen, berättade han för mig att Sara hade gått bort dagen innan. Vad gör man? Jag satte mig i soffan, grät lite, ringde en kompis och berättade, letade fram ett foto av henne i datorn... Redan då började de här orden snurra i huvudet, i vissa perioder mer intensivt än i andra, men här är allt som jag aldrig vågade säga på hennes begravning:

”Sara var min bästa vän i sexan och sjuan och utan tvekan en av de enskilda personer som mest bidragit till min utveckling. Jag vill tro, och innerst inne vet jag nog, att jag har betytt lika mycket för henne.
Våran vänskap startade i ett ständigt krig om vilka som var bäst – Färjestad eller Frölunda. Självklart visste jag att det var Frölunda, men Sara kom aldrig till samma insikt. Från denna, banala, kamp växte ett starkt band. Vi hade mycket gemensamt; läsa, musik, kunde uttrycka oss, gillade att diskutera och hade jäkligt vassa tungor (men Sara var nog värst). Det är få personer som jag har skrattat så mycket med. I sjuan var vi båda besatta av Sunset Beach, eller kanske hängde Sara mest på min fascination. Varje dag, direkt efter det att det slutat, ringde hon – eller jag, och vi diskuterade avsnittet och allt annat, minst en timme per dag. På helgerna måste vi ha pratat minst det dubbla, jag minst knappt om vad, killar, livet, våra familjer, Sunset Beach, skolan, uppblandat med politik och religion. Vi hade alltid tankar – och alltid någon att dela dem med.

Den kvinnan som talade om Sara på begravningsgudstjänsten i kyrkan, sade att första gången hon träffade Sara, hade Sara varit blyg och sett ner i golvet – sedan hade hon lärt sig att möta blickar. Jag har inga minnen av att Sara var sådan när jag lärde känna henne, antingen så missade jag det, eller så skedde förvandlingen under de högstadiets två sista år. Högstadiet är inte lätt för någon, allra minst när man är född med ett neurologiskt handikapp, när vi träffades hade hon redan överträffat läkarvetenskapens förväntningar med hästlängder. Att inte kunna röra sig lika snabbt, eller ha lika bra balans, lite sämre hörsel och prata otydligt, underlättar inte när man är fjorton år. Det var mycket som hände med oss både, många andra personer och situationer som påverkade, som gjorde att vi gled isär. Med sju års distans och mognad kan jag se mer saker än jag vill, som jag ha kunnat göra annorlunda, men en persons väl och ve får aldrig vara beroende av en fjortonåring, då går det aldrig bra.

De sista åren hade vi bara sporadisk kontakt, ringde på födelsedagar och några gånger däremellan. Vi har båda, naturligtvis, utvecklats mycket de sista åren, men en person som man en gång älskat, kan aldrig försvinna helt. De har alltid en plats i ens hjärta. Förutom alla minnen finns alltid påminnelser i vardagen; jag har ett foto av oss två på väggen, hon har tagit bilden på mig i min blogg, för någon vecka sedan upptäckte jag att hennes födelsedag stod uppskriven i min kalender, hur ska jag ta bort henne från msn? Och kontaktlistan på mobilen?

Jag vet inte varför hon dog. Om naturen slutligen överlistade henne, om det hade med hennes sjukdom att göra, om det var en olycka, eller om det var självförvållat. Jag vill veta, men egentligen, vad spelar det för roll? Men det känns orättvist, jag önskar att hon hade fått chansen att skriva sina memoarer, jag vet få som kan skriva lika bra som hon kunde. Hon hade något att berätta, ingen av oss har sett samhället ur henns synvinkel, och nu får vi inte möjligheten.

Förlåt mig Einstein, för att jag inte klarade av att vara den vän du förtjänade. Vila i frid min vän.

- din Edison”