J***a b*****f***a

Egentligen så gillar inte jag att använda svordomar när jag skriver, vill inbilla mig att jag har rikare språk än så... men vissa människor lämnar mig utan val. Det går bara att ge en rättvis beskrining med hjälp av skällsord. Jag har varit så förbannad i natt så jag först hade svårt att somna, sen vaknade jag jättetrött, för att jag spännt mig hela natten.

Jag är medveten om att folk stör sig på varandra, så fungerar världen. Sad - but true. Därför inser jag att det finns männsikor som irriterar sig på mig och på de personer som jag älskar, fine - har man inget bättre för sig, så får man väl göra det. Men att få ett utbrott över ett, paranoid tolkat, konversationsförsök (man behöver inte ens vara amatörpsykolog för att förstå vad reaktionen bottnar i egentligen)! Och dessutom använda tesen anfall är bästa försvar, när man har sin dotter bredvid sig! Och även personen man angiper har sin familj runtomkring sig! Hur tänker man?

Det svåraste är ändå att veta hur man ska reagera när man står bredvid. När man själv blir angripen kan man försvara sig. När en person angriper en man älskar, blir angreppet lika personligt, men man kan inte försvara sig, för det är inget anfall mot en själv. Samtidigt så drabbas man av en primitiv instinkt; att man bara kan nå tillfredsställande genom att verbalt såga den här personen långt nedanför fotknölarna. Men ändå så kan man inte med att göra det, eftersom man tänker på hennes familj - som sitter bredvid. Tänka, det kan man göra ändå, vilka j***a b*****f****r vissa människor är.