Epokskifte

En epok har, om inte tagit slut, i alla fall blivit pausad. De sista femton (!) åren har jag sysslat med idrott, vant mig vid att hänga upp allt annat runt träningstider och matchprogram. Men nu är jag officiellt idrottslös. Jag vet inte själv om uppehållet varar i en vecka, en månad, ett år, eller för alltid, men det kändes som att det var tid att göra något. Jag har inte den personligheten så jag kan tillåta mig själv att drälla in på träningen en dag i veckan, lika lite som jag känner mig nöjd med att inte vara i närheten av a-lagsspel. Därför känns det bäst med ett totalt bryt med allt som har med innebandy att göra. Jag vet inte sist jag var såpass långt ifrån att ta ens en bänkplats, samtidigt som jag vill dit, är jag rädd för att spela. Självförtroendet, spelkänslan och matchtempot är långt borta och medspelarna är för bra. Att sitta och känna hopp när någon blir skadad är ingen känsla som jag njuter av, men den utvecklas i takt med att speltiden uteblir. Listan på anledningar kan göras lång, den har aktivt byggts upp under de sista fyra åren. Men till syvende och sist kretsar allt runt spel i representationslaget, varför skulle jag satsa lägre? Hela tiden känner (och vet) jag att jag kan så mycket, och frustrationen stiger i takt med att jag inte visar det.
Den här säsongen har utvecklats till en ren b-lagssäsong, samtidigt som det kännts tugnt, har det varit skönt med snällare motstånd. Efter att inte nätat en enda gång förra säsongen, är jag än så länge uppe i fem mål. Att än en gång får ta på sig kaptensbindeln i lördags var otroligt skönt, det var flera år sedan sist och jag har saknat den. Tyvärr gjorde jag en dålig match, men en kaptensbindel och ett mål kanske ändå kan räcka som ett värdigt avslut? Eller så kanske jag bara kan hålla mig borta en vecka? eller en månad? eller ett år...? eller...?